Inga annonser hittades!

Din sökning matchade inte några annonser i vår databas. Testa att göra en bredare sökning ovan.

Tidigare utannonserade

Hej. finns här en ny renoverad cheva som har bytt,topplock packning,avsugnings packning,ny vatten pump, ny tremostad,ny skiva fram båda sidor,nybromsblääge fram båda sidor ,ny servad som olja ,olja filter,luft filter,tänstift,mm, mycket fina däck som passa till sommar och vinter,behövs inte byte,motorn och låda funkar utmärkt,fram ruta spikted som finns i skrot 500 kronor,bilen är helt kör bär och passa till 7 personer,ny hjullager fram höger,drag krug, om du är seriös köpare,kan man diskotera om priset,vällkomen till provköra ,
Hot Lips - Blow job Stimulator pumpar & suger - avsugning
Leandermalmsten. 1995. Pocket, 456 sidor. Gott skick. Elisabeth Wutzel är i helvetet. Vad hon än gör, vart hon än går, bär hon med sig en svart våg av depression. Den kommer innan hon ens har nått tonåren, och även om den ibland ger vika återkommer den alltid med förnyad styrka tills hon är så nedkörd i botten att hon inte ens orkar ta livet av sig. Ändå lyckas hon på något sätt fungera. Hon lyckas upprätthålla relationen med sin krävande mor, lyckas hantera att hennes far övergav henne, lyckas jobba och studera litteraturhistoria vid Harvard. Men i hennes inre finns inget funktionellt. Prozac, min generations tröst är berättelsen om depression. Om håglöshet, om tröstlöshet, om en förtvivlan så avgrundsdjup att det tycks som om det inte finns någon väg ut ur helvetet. Det är en bok om utbrott, vrede, om att inte kunna förklara vad som är fel, för en vet det inte själv. Efter att jag hade plockat upp boken kunde jag inte släppa den. Och när den var slut kände jag sorgen över att det hela var över, att läsningen var till ända, inga fler sidor fanns kvar att insupa. Prozac är en av de bästa biografierna jag har läst i mitt liv. Den är stark och utelämnande, men inte självömkande. Jag vördar Wurtzels förmåga att beskriva såväl letargi som ensamhet. Berättelsen äger en enorm tyngd och ofta finns det inte ens en strimma hopp, men samtidigt flyter språket på likt en obändig ström. Detta är inte en bok som ska läsas, det är en bok som måste läsas, som inte får gå någon förbi. Det är en bok att gråta över, att försjunka i, att uppleva. Och framförallt är det en bok att förstå. För det jag älskar mest med denna bok är att den problematiserar. Den problematiserar samhället, Wurtzels egen familj, och depressionen som sådan. Bland annat förklarar Wurtzel att hon är kär i depressionen och att utan den känner hon sig vilsen, något som jag absolut kan relatera till. Psykisk ohälsa, oavsett om det är depression eller något annat, är inte något som en odelat vill göra sig av med; situationen är oftast mycket mer komplicerad än så. Och jag är glad för att Wurtzel inte har tvekat inför att lyfta upp de stora frågorna till ytan. Det har även gjorts film av boken. Jag såg Prozac Nation för första gången för bara ett år sedan och tyckte att det var en bra film. Efter att ha läst boken kan jag dock säga att filmen är en besvikelse. Jag förstår att filmatisering av böcker är svårt, att mycket måste skäras bort och ibland förändras. Det jag inte kan förlåta är när grundstämningen förändras. I filmen framställs Elisabeth som ung, och allmänt söt och gullig. Boken, å andra sidan, visar på en helt annan ung kvinna, en som är mycket mer brådmogen, mörk och problematisk. Som exempel kan nämnas den scen i filmen då Elisabeth har förlorat oskulden och förklarar för vännen Ruby att hon tyckte att det var dags att börja ha sex som en normal nittonåring. Vilket ger intrycket av att Elisabeth är en tjej utan större erfarenhet, som har ?hållit på sig?. I boken är det annorlunda. Det Elisabeth menar när hon säger är att hon ska börja ha sex som en normal nittonåring är att hennes mun är trött av för många avsugningar och att hon därför tänker börja ha vaginalt sex. Det finns ett flertal liknande exempel, och jag motsätter mig att filmens Elisabeth framstår som så extremt endimensionell i jämförelse med boken. Så slutsatsen är: Skippa filmen och läs boken!
Leander/Malmsten 1995. Inbunden med skyddsomslag, 432 sidor. Nära nyskick. Elisabeth Wutzel är i helvetet. Vad hon än gör, vart hon än går, bär hon med sig en svart våg av depression. Den kommer innan hon ens har nått tonåren, och även om den ibland ger vika återkommer den alltid med förnyad styrka tills hon är så nedkörd i botten att hon inte ens orkar ta livet av sig. Ändå lyckas hon på något sätt fungera. Hon lyckas upprätthålla relationen med sin krävande mor, lyckas hantera att hennes far övergav henne, lyckas jobba och studera litteraturhistoria vid Harvard. Men i hennes inre finns inget funktionellt. Prozac, min generations tröst är berättelsen om depression. Om håglöshet, om tröstlöshet, om en förtvivlan så avgrundsdjup att det tycks som om det inte finns någon väg ut ur helvetet. Det är en bok om utbrott, vrede, om att inte kunna förklara vad som är fel, för en vet det inte själv. Efter att jag hade plockat upp boken kunde jag inte släppa den. Och när den var slut kände jag sorgen över att det hela var över, att läsningen var till ända, inga fler sidor fanns kvar att insupa. Prozac är en av de bästa biografierna jag har läst i mitt liv. Den är stark och utelämnande, men inte självömkande. Jag vördar Wurtzels förmåga att beskriva såväl letargi som ensamhet. Berättelsen äger en enorm tyngd och ofta finns det inte ens en strimma hopp, men samtidigt flyter språket på likt en obändig ström. Detta är inte en bok som ska läsas, det är en bok som måste läsas, som inte får gå någon förbi. Det är en bok att gråta över, att försjunka i, att uppleva. Och framförallt är det en bok att förstå. För det jag älskar mest med denna bok är att den problematiserar. Den problematiserar samhället, Wurtzels egen familj, och depressionen som sådan. Bland annat förklarar Wurtzel att hon är kär i depressionen och att utan den känner hon sig vilsen, något som jag absolut kan relatera till. Psykisk ohälsa, oavsett om det är depression eller något annat, är inte något som en odelat vill göra sig av med; situationen är oftast mycket mer komplicerad än så. Och jag är glad för att Wurtzel inte har tvekat inför att lyfta upp de stora frågorna till ytan. Det har även gjorts film av boken. Jag såg Prozac Nation för första gången för bara ett år sedan och tyckte att det var en bra film. Efter att ha läst boken kan jag dock säga att filmen är en besvikelse. Jag förstår att filmatisering av böcker är svårt, att mycket måste skäras bort och ibland förändras. Det jag inte kan förlåta är när grundstämningen förändras. I filmen framställs Elisabeth som ung, och allmänt söt och gullig. Boken, å andra sidan, visar på en helt annan ung kvinna, en som är mycket mer brådmogen, mörk och problematisk. Som exempel kan nämnas den scen i filmen då Elisabeth har förlorat oskulden och förklarar för vännen Ruby att hon tyckte att det var dags att börja ha sex som en normal nittonåring. Vilket ger intrycket av att Elisabeth är en tjej utan större erfarenhet, som har ?hållit på sig?. I boken är det annorlunda. Det Elisabeth menar när hon säger är att hon ska börja ha sex som en normal nittonåring är att hennes mun är trött av för många avsugningar och att hon därför tänker börja ha vaginalt sex. Det finns ett flertal liknande exempel, och jag motsätter mig att filmens Elisabeth framstår som så extremt endimensionell i jämförelse med boken. Så slutsatsen är: Skippa filmen och läs boken!